Review of Master Mind in ERGO, by Björn HMH Henry Bowers är ingen mindre än Kung Henrys engelsktalande alter ego. På engelska känns Henry än mer än på uppsalamål som en frenetisk sladdbror till kanadensiske rapparen Josh Martinez. Nya albumet "Master Mind" måste åtminstone vara släkt med Martinez "Buck Up Princess". Henry Bowers behärstar den svårbemästrade konsten att uttrycka det personligt intima utan bismak av självömkan, pekoral eller det alltför triviala. Detta varvat med rakryggade åsikter och en referensbredd från Nalle Puh till Children of the Corn gör albumet per konsekvens både intressant och mångbottnat, något som jag tycker särskiljer Henry från stora delar av den övriga svenska hiphopmängden. Vare sig tekniken eller engelskan är heller något hinder i leveransen vilket gör "Master Mind" till ett fullmatat album på textplanet. Produktionen ligger bara en sekundstrid efter. Beatsen är mörkrostade och inte sällan dragna fram och tillbaka i smuts. Särskilt illa (i en bra bemärkelse)behandlas stränginstrumenten som inte bara låter gistna utan också tycks ha trakterats med stråkar hartsade med rost. Vassast är "Kid", en perfekt blandning av något pompöst John Williams-verk med ett anslag av borgmusik från Zelda till Supernintendo. "Master Mind" är en julklapp i januari för folk med smak dikterad av höga krav. Försedd som den är med inbillad kvalitetsstämpel, borde "Master Mind" statuera exempel i tider då att sugas upp av etablissemanget och kavlas ut tycks vara skapandets största drivkraft. Om inte annat så är skivomslaget bland de bästa i mannaminne. <back